Shhiva

Några år sedan jag skrev här nu.. Men kände att det behövdes ikväll.
Ligger ensam vaken och lyssnar på Battlemes version av Neil Youngs låt "Hey Hey, My, My" och funderar.

30 September förra året förlorade vi en av våra närmsta vänner i en överdos av läkemedel.
Att han sysslade med missbruk kan man gnälla på bäst man vill, men det ändrar inte det faktum att han var en av de vänligaste människor jag träffat. Han ville alltid alla gott, och försökte leva upp till allas förväntningar av honom. Till slut kände han väl att det bara förväntades av honom att han skulle missbruka, så han valde att inte göra så mycket åt det.
Men även om han ofta var påverkad av det ena eller det andra, så hade han karaktär. Han visste vad jag och C tyckte och tänkte om det han sysslade med, så när han planerade att komma hit en dag, så såg han till att vara ren minst 2 dagar i förväg. Vilken missbrukare klarar av att göra det? De flesta andra jag känt i mitt liv hade ju bara valt bort oss som vänner, för att få fortsätta missbruka, men aldrig han.

Han togs för tidigt, Alldeles för tidigt.
Förutom min morfars bortgång så har nog Rickards livöde varit det tuffaste för mig att hantera i hela mitt liv.

Jag hoppas att han ser ner och förstår hur älskad han fortfarande är och alltid har varit. För han hade lite svårt att tro på det när han fanns i livet. Han ansågs sig inte vara värd att älskas...
Men det var han verkligen.

Jag tänker väldigt mycket på honom när jag lyssnar på den här låten, för en del av texten lyder: "The King Is Gone, But Not Forgotten" och just den biten stämmer så väl in på honom. Han kommer aldrig att glömmas.
Egentligen tycker jag hela texten talar om Rickard och hans kamp mot missbruk, kampen mot sigsjälv och hans dåliga självkänsla.

Rickard var en magnifik musiker.
Hans sista vår i livet så hade vi en Reunion, alla vi vänner som umgicks som tonåringar. Rickard ingick, i tonåren, i ett punkband. Det bestämde sig för att ha en sista spelning tillsammans just för att hedra kvällen med något vi alla kunde minnas.
Problemet var att ingen hade några noter kvar, det enda som fanns var en CD-skiva med heminspelade låtar som de gjort. Så Rickard satte sig och lyssnade på låtarna, och skrev ner alla noter för alla, så de kunde spela.

Inte nog med att han gjorde det på någon timme, han hade ett musiköra utan dess lika. Det räckte att han lyssnat på en låt på radio en gång, så kunde han spela den sen på gitarr. Och det spelade ingen roll inom vilken genre det gällde, han kunde allt. Musiken var hans liv innan han fick familj.

Ialla fall, den här Reunionen så valde han att även spela akustisk gitarr medans en annan barndomsvän sjöng.
Och då valde han att spela "Knockin on Heavens Door", jag kommer aldrig glömma det.
Han visste att det var min absoluta favoritlåt, och vi hade även en intern överenskommelse, att han skulle dö efter mig, för på min begravning skulle han spela på akustisk gitarr och sjunga den, så jag vet att den var tillägnad mig.

Så den låten är det väldigt tungt att lyssna på idag, men det är nu en låt som betyder så mycket mer för mig än vad den gjorde tidigare.
Varje dag saknas han i våra liv. Han lämnade sin fina, underbara familj, men också så otroligt många vänner efter sig.
Vi fick en liten chock några dagar efter hans bortgång, då hans bror fick medelande från någon i malmö, att de där nere tänkte ha en tyst minut och en kväll de skulle hedra Rickard som människa. Vi visste inte ens att han hade vänner där.
Detsamma var för Stockholm.

Han berörde människor, vart han än kom.

Efter att chocken och sorgen lagt sig när han gått vidare, så var jag så arg. Så jäkla arg.
Jag önskade att jag kunnat komma upp till himmelen bara för att ge honom en rak höger, för att han lämnat oss här.
Det tog ett bra tag innan jag accepterade att han aldrig gjorde valet att lämna livet själv, utan att det togs ifrån honom. Men ilskan hängde kvar ett bra tag.

Jag skrev även ett brev om min kärlek till honom, och om min ilska, som följde med i kistan när han kremerades.
Det är väldigt svårt att förklara mitt och Rickards förhållande så att utomstående kan förstå.
Vi hade ett väldigt speciellt band oss emellan.

Jag kunde tala om för honom exakt vad jag tänkte när han betedde sig dumt, eller när jag tyckte att han gjorde felaktiga val i livet, men han visste alltid att jag sa det av kärlek. Och när vi träffades talade vi alltid om för varandra hur mycket vi älskade varandra.

För att förklara relationen enkelt, skulle man kunna säga att vi var ett par, fast utan att vara kära i varandra. Många hade svårt tt förstå vår vänskap, och nu när jag tänker efter hur jag ska förklara den, så inser jag att även jag kanske inte riktigt förstår den själv. Men huvudsaken var alltid att hans vackra Flickvän AM aldrig skulle behöva tvivla eller vara orolig. Hon som såg vår relation från utsidan förstår den nog bättre än vad vi själva gjorde. Men något kärleksförhållande har vi aldrig haft, aldrig något åt det hållet.

Men han var fantastisk på det viset Rickard. Han hade speciella band med väldigt många. Djupa vänskaper som bestod i så mycket mer än vardagstjat, fester eller annat. Han var en väldigt djup och känslomässig människa, en av de mest genuina någonsin.

Han hade ett skratt som smittade alla i hans närhet.Han var aldrig rädd för att visa sina känslor, utan kunde stå mitt bland alla sina vänner och gråta av både lycka eller sorg.

Det gör så jävla ont i mig när jag tänker på att världen förlorat en så vacker människa i så tidig ålder. Han borde fått bli gammal, fått se sin son växa upp, få påverka människor med sina djupa samtal om världens ände, världsfred, kärlek och alla andra samtal mellan himmel och jord, han borde fått hålla på med sin musik, och kanske nå ut till tusentals andra som kunde relatera.

Men han togs ifrån oss.

Inte en dag går, utan att vi saknar dig Dr.Deff

Vila I Frid Min Vackra Vän
Rickard - Mannen, Myten, Legenden