Shhiva

Jaha.. tidigare i mitt liv har jag haft vissa dagar som varit de värsta någonsin... men nu blev det en hel helg...
De värsta dagarna i mitt liv tidigare var:

Dag 1, B fick feberkramper, men jag som inte visste vad som hände trodde att han skulle lämna mig..  Jag var så rädd.. visste inte vart jag skulle ta vägen.

Dag 2 & 3, Dagen då Min Morfar bestämde sig för att somna in och lämna oss, och dagen för hans begravning.


Nu kommer vi då till det mest bisarra någonsin..
Vi tar det från början...

Fredag kväll.. C hade kommit hem från jobbet och vi hade ätit lite mat.. så jag skulle natta S för att sedan natta B..
När jag sitter och försöker få S att somna så klappar jag honom alltid över huvudet, för att han ska få lugna ner sig och känna att jag verkligen är där..
Då kände jag en mjuk bula ovanför hans högra öra, och blev väldigt orolig.. har aldrig tidigare varit med om en mjuk bula någonsin, så jag ringer sjukvårdsrådgivningen och berättar.. de säger att jag för säkerhetsskull ska åka in till sjukhuset med honom så att dom får kolla vad som är fel..

Så vi kommer upp, snälla Power Ranger kör oss upp, och där får vi göra en röntgen.. på röntgen visar att lilla S har en spricka i skallbenet och att då bulan skulle vara en blodfyllnad efter en blödning..
Ok, så vi får stanna över natten..
Jag var helt förtvivlad och fattade inte vad som skulle kunnat orsaka en sån sak,.. För jag frågade ju läkaren vad som kan ha hänt, och han svarar:
" Med tanke på hur den ser ut så är det ett fall från en meters höjd rakt ner i sten golv "
Där visste jag itne vart jag skulle ta vägen.. hur har mitt barn kunnat skada sig så?? Eller har någon annan skadat honom???
Det var så mycket tankar som snurrade i mitt huvud så jag visste varken ut eller in...

När dagtids läkaren kommer för att byta av nattskiftet så berättar hon att eftersom att skadan är så stor och allvarlig, och att vi itne vet hur den uppkommit så kommer hon att kontakta socialen...
Så jag ringde C och bad han komma upp också..
Ok.. så kommer soc, och vi får sitta och prata med dom.. de talar om för oss att det inte låter bra i deras öron att vi itne vet hur skadan skett, och att vi kommer troligen få sättas in på ett instition.. där personalen är experter på relatiner osv osv, så de skulle i stort kolla hur vi hanterar våra barn osv..
Vi skulle då vara inlåsta där, iaf våra barn och gick vi inte med på det skulle de få lov att ta barnen med tvång..
JAg grät och var helt bortom mig av alla möjliga känslor.. kan inte fatta att det händer, och verkigen inte fatta hur den skadan kan ha kommit..
Att socialen kom, det bekom mig inte, för jag tycker bara det är bra att folk reagerar på det viset och snabbt ifall det skulle vara något som var riktigt fel..
Men det faktum att skadan fanns på min son, det var obeskrivligt hemskt.. jag visste ju inte vart den kom ifrån.. han har ju itne råkat ut för sån kraft.. det var helt fel bara tyckte jag..

Innan Socialen gjorde en bedömning så skulle vi åka upp till en ny röntgen, en skiktröntgen av hjärnan för att se hur skadan påverkat hans hjärna...
Första röntgen gick åt pipan, eftersom att han är så aktiv och nyfiken och inte ville ligga stilla.. trotts att han fick lugnande av sjuksköterskan...
Så efter ca 3 timmar kunde vi göra en ny.. nu med en vääääldigt trött S och en lugnande supp..
Jag frågade folket på röntgen hur det hela såg ut, om han var skadad på insidan också eller vad..
De svarade att de inte kunde ge mig de svaren, utan när de talat med vår läkare så skulle jag få svaren av henne...l

Vi väntade och äntade.. jag var så orolig att jag hela helgen haft huvudvärk, skakat av panik, hysteri ångest, rädsla ja, allt möjligt.
När läkaren väl kommer in.. så tjötar hon om allt möjligt.. hon pratar, pratar, pratar och pratar,,, så till slut frågar C om hur svaren såg ut.. då säger hon efter ha bablat lite till:
" det som såg ut som en fraktur eller spricka i hans skalle, var i själva verket en extra söm, det finns alltså inen spricka, jag ska ringa socialen nu och berätta vad röntgen visar"

Behöver jag tala om att jag blev glad? :) jag var så glad för att mitt barn inte var skadat.. så glad att jag nästan började gråta..
Så fick jag prata med soc i telen, och hon berättade att hon lägger ner allt, men att eftersom att en anmälan kommit in från början så kommer den fortsätta till frölunda soc och att de kommer kontakta oss, men det är ingen fara.. de kommer inte sätta oss på hem, de är inte längre oroliga för våra barns trygghet..

Så fick vi åka hem...
Nu i efterhand när jag tänker på allt känns det som om jag varit åskådare till något som jag bara drömt..  något som inte har hänt.. allt känns så surrealistiskt..

Det är så mycket mer småhändelser som jag inte fått med här, för att allt var helt sjukt.. fattar fortfarande ingenting..
Jag är liksom mamman som:
* ringer sjukvårdsrådgivning eller SOS så fort de slagit sig eller har feber som är för hög (för hög enligt mig)
* låter mina barn sova hos oss om jag bara misstänker att något inte är bra eller de har feber
* springer efter S när han är på golvet för att försäkra mig om att han itne skadar sig på något vis
* helst har barnen runt mig när jag ska göra nått, så jag ser dom hela tiden
* får panik, ångest hysteri och allt annat så fort de skulle blöda

Så den här händelsen var verkligen fruktansvärd..
men men, nu är det över.. tack o lov.. mitt barn är friskt och inte skadat!!!

Så mina vänner.. den 11 oktober är helt inställd.. det blir inget.. jag vill vara med mina barn..  Så det blir inget 25 års firande.. vi får ta det en annan gång!!!

Nu ska jag smälta all skit och äta lite frukost..   

Tack Kära M för din reaktion igår på det hela.. det värmde att du delade min oro.. Du är guld värd!!!

Må Väl mina vänner!!!