Shhiva

Skrev nyss ett inlägg om det, men det försvann tydligen på vägen.. :/
Jaja.. bara till att börja om då.

Min första kärlek var en kille vid namn A.
Jag mötte honom för första gången när jag var 8 år och började i en ny klass, första skoldagen här i gbg.

Han hade ett leende fyllt av bus.

Vi blev aldrig mer än vänner, men en period var han min enda och bästa vän.
Han var den enda som såg en flicka bakom den där roliga dialekten som alla de andra mobbade mig för, eller en flicka bakom det där lustiga efternmanet som de andra tyckte var så roligt att hitta rimm på.

Han var den enda som inte följde strömmen, den enda som stod upp för mig när alla andra kom trampandes.
Den enda som kom med betryggande och vänliga ord.

Han var klasses clown och jag älskade att sitta och skratta åt hans skämt eller knasiga påhitt.

Tyvärr har vi ingen kontakt idag, vi gled ifrån varandra mycket när vi kom upp i tonåren, och idag talar vi bara om vi ses någon gång.
Jag vet inte ens om han bor i sverige längre, eller om han flytt till vårat lite bättre betalande grannland Norge för att leva livet.

Men minnet av hans påhitt och vår vänskap bär jag med mig genom åren.

Min hjälte.
Ja för det var vad han var. inte illa va? 8 år gammal och hjälte för någon som bara var 5 månader yngre.
Han gjorde mina dagar lite lättare, skolan blev uthärdlig.

Ja, han var ljuset i en mörk tillvaro. Lilla A - Min hjälte!