Shhiva

Inte bara för att det är så förbannat jobbigt att gå upp dagen efter,
utan också för att det är de sena kvällarna/nätterna när jag sitter vaken i min ensamhet i mörkret
som sorgen tar mig med storm..
Den kan nocka mig helt, slå till obarmhärtligt.

Skulle just logga ut från fb, och ser på min profilbild.
En bild på mig och morfar när jag är runt 8-10 månader på gräsmattan utanför deras hus,
framför mig sitter morfar på knä och håller mig upp så jag kan stå.

Det är 4 år sen iår som han gick bort, och fortfarande gör det förbannat jävla skit ont.

Blir det någonsin lättare?
Kommer jag någonsin kunna titta på ett foto av honom och bara le?
La, utan tårarna som börjar krypa uppåt för att sedan falla nedför mina kinder?

Om det finns en sån tid, så känns den väldigt långt borta..


Att få skrika ur mig all sorg, gråta tills uttårkningen är nära, ja jag tror att det kanske hade varit det bästa..
Men jag är rädd för ett sådant "breakdown" varför vet jag inte..
men jag är det.

Fortfarande känner jag mig som en sån där liten unge som är sur för att föräldrarna ska skiljas,
och man går runt och är bara arg och bitter..
Acceptans...nä, vad är det??


*
Nothing on this earth stays forever
But none of your deeds were in vain
Deep in our hearts you will live again
You're gone to the home of the brave
*

*
Every solemn moment I will treasure inside
Even though it's hard to understand
That a silent wind can blow the candle out
Taking everything leaving the pain behind
You call out my name, but your voice is fading
Into the wind, embraced, you'll fly away now
*


Ur låten: Glory to the Brave - Hammerfall


En dag Morfar ses vi igen..
Den dagen ska vi spela 5-kort igen och dricka pommac.

But untill then...
I Love You, And Always Will!