Gudsdotter

Ja, vet inte riktigt hur jag ska hantera hela detta.. Sa ju till dom att pga av hans svar vill jag inte ha kontakt med någon av dom för att det ska vara lättare för mig att läka.. Men ändå är detta något som hela tiden gör sig påmind i mitt huvud.. Hela tiden så tänker jag på det, och vill ha svaren på alla mina frågor.. Men den enda som kan svara vill inte ens ge mig ett svar på varför han inte vill göra ett DNA test.. Det var ju han själv som från början ville ta ett för att vara säker, men nu när det går, ja då vågar han inte.. blir så arg och frustrerad.. Vet varken ut eller in på det hela..


FAN!!!!!
Varför måste du vara så jävla envis, och så förbannat stolt??
Vad gott har det givit dig i livet att vara sån??? Det enda jag vill ha är SVAR.. jag kräver inte ditt engagemang varken ekonomiskt eller känslomässigt.. jag vill ha svar från dig.. och du kan bara ge mig dom om du har ditt DNA svar.. så varför ska du krånga till det??
Varför vill du helt plötsligt inte veta???
Du säger dig redan veta svaret, men ok, då kan vi väl testa då.. du förlorar ju inget på det om det är som du säger..
Då "vinner" du ju bara.. Men jag tror du vet att din verklighet inte är den sanna verkligeheten ch därför vill du inte...

Det uppvaknandet skulle du inte klara, för stoltheten i dig skulle knäckas av att du i 25 års tid nekat något så stenhårt, och sen får du fel..
Jag ha så många teorier och många tankar kring dig just nu, och ingent av det är smikrande, och jag skulle skämmas nått fruktansvärt om någon hade liknande tankar om mig..

Man lär sina barn att de ska ta konsekvenserna för sina handlingar, oavsett om konsekvenserna är positiva eller negativa. för att de ska lära sig..
Vad har du lärt dig av dina handlingar??
Varför tog inte du dina konsekvenser efter det du gjorde??
 Står du ovanför resten av oss anser du?
Eftersom att du bara kan neka till en handling och ett ansvar som du med all säkerhet har, och komma undan med det..

Känner ingen skyldighet alls gör du, inget ansvar för det du gör/gjort.

I början av min resa till upprättelse så hade jag inga åsikter om dig, ville skapa min egen och inte ta efter min mammas, eftersom att hon lärt mig att jag inte ska dömma någon för vad denne gjort mot någon annan, untan för hur denne behandlar mig..
Tja, nu har jag gjort det, och du är fan inte populär kan jag säga dig..
Jag har gett dig otaliga chanser att visa att du är en bra människa, att du inte alls är så jävla hemsk som jag fått höra (dock aldrig av min mamma)..

Men hela tiden motbevisar du mig.. Du visar alla de sidor som jag hört talas om, du visar att jag hela tiden bara fantiserat om en saga..
Du visar att ofta så ska man kanske lyssna på folks prat och skitsnack.. för det är i vissa fall sant.. i ditt fall är det tyvärr sant... Eller är det så att du helt enkelt är rädd för mig???
Jag vet sanningar om dig som du inte ens vet att jag vet..
Jag vet sanningr om dig som du troligen inte vill ska komma ut..


Det enda som min älskade mamma någonsin berättat om dig för mig, är vad du gillade och inte gillade, typ musik, filmer osv.. Att du älskar djur och är en sann djurvän, vad du jobbat med.. Inget mer..
inte ett ord, och det är för att hon inte vill säga negativa saker till mig, fortfarande inte.. för hon vill inte påverka mina åsikter och tankar om dig..

Men nu behöver hon itne det.. Som sagt har jag själv upptäckt vilken feg människa du är..
Likgiltig, ansvarslös, stolt (på ett dåligt sätt), långsint, avvisande, nekande...

JA, det finns en hel del mer att säga om dig.. men allt behöver jag inte skriva här... vissa som läser kanske vet vem du är, och så mycket tänker jag inte svärta ner dig inför dom..

Men en dag ska jag få mina svar.. en dag kommer du få stå till svars för allt du gjort.. Jag dömmer inte.. men livet funkar så.. "what goes around, comes around!"