Shhiva

Att lyssna på Johnny Cash - Hurt samtidigt som jag läser det förra inlägget om min morfar.. tja, det kanske inte var den bästa idén jag haft på länge...

Jag vill så gärna skriva om min morfar.. jag vill så gärna att ni andra ska få veta vilken typ av människa han var, få ta del av mina minnen med honom.
Men jag kan verkligen inte... Inte för att jag har någon negativ spärr i ämnet.. utan för att jag vet verkligen inte vart jag ska börja... 
Hur berättar man om den människa som haft mest inverkan på sigsjälv?? Hur berättar man om sin kärlek till den som alltid betytt mest..  Ta inte illa vid dig mamma, älskar dig med.. :) Men morfar var speciell.. det kommer han alltid vara..

Vissa döttrar är pappas flickor.. vissa kommer bara överens med sin mamma och är helt och hållet mammas lilla prinsessa..
Jag har alltid varit mammas Ängel, och stolt över det.. hon är den bästa som finns.. den bästa som någonsin funnits...
Men mest av allt har jag Alltid varit, och kommer alltid vara "morfars piga"..
Det var vad han kallade mig... Jag är:
Momme Gull
Mammas Ängel
Bittebis Bebis
och som sagt, Mest av Allt
Morfars Piga!


Det gör fortfarande ont inom mig när jag tänker på morfar...
Det gör lika ont som dagen han gick upp för trappan..
Jag gråter lika mycket fortfarande om jag tänker på att han faktiskt inte är kvar..

Jag kommer på migsjälv ofta med att undra vad han gör...
fortfarande vill jag ringa honom ibland.

När vi är i Orsa, så gör det något fruktansvärt ont att åka förbi hans lägenhet..
Jag kollar in i fönstret och känner inte längre igen gardinerna.. och kommer sedan på att, ja just det... han är ju itne där längre.. det är någon annan som bor där nu..

När jag var uppe sist en sommar, så skulle jag visa Micke vart jag vuxit upp.. vi gick från min morbror till morfar och mormors hus...
Och jag kunde inte... kunde verkligen inte ens gå på gården utan att känna hur fel det var..
Jag saknar dom så fruktansvärt.. iofs så hade morfar gått bort för bara någon månad sedan just då..

Men när vi var uppe i våras så bodde vi hos morbror S, jag och Christian med våra underbra pojkar..
Vi fick sova i stora rummet på övervåningen.. det som varit mormor och morfars sovrum..

Det var helt underbart att vara där.. jag sov sååå gott.. jag var ju hemma..
Men det gjorde så förbannat ont.

Morfar byggde det huset från grunden..
Det är HANS hus... och jag älskar verkligen min morbror S.. det gör jag.. han är troligen den som jag alltid kommit bäst överens med av alla mina morbröder..
Men det är min morfars hus.. det är han som ska ha varit där..

Jag kanske låter som en gnällig liten bortskämd unge, vars pappa valt en annan kvinna än min mamma..
jag känner mig sån också..
Men det är fortfarande så jäkla färskt det där såret efter morfar..

Min morfar var min kung.. han var min Gud.. min stora idol..
Han kunde allt!

Jag känner att jag svikit honom för att jag inte gått till graven sedan den dagen han gick bort, 050707..
Men jag kan verkligen inte.

Jag kan inte ens tänka tanken på att gå dit..

Jag vill inte stå där framför stenen och läsa hans namn..
Då blir det så defenitivt på något vis.
Jag klarar det inte..

Jag har aldrig varit så nära en kollaps som jag var på hans begravning..
När de hissade ner hans kista trodde jag verkligen att jag skulle spricka, att hjärtat skulle gå sönder.

Allt gick så bra den dagen... tills jag mötte Camilla på kyrkogården och hon frågade:
"Hur tar du det Shhiva, han var ju som din Pappa?"

En fråga utan ond mening, en fråga som faktiskt är vänligt menad.. en fråga som man borde kunna svara på..
jag har fortfarande inte gett henne något svar..

Jag bröt ihop totalt när frågan kom mot mig..
Helt omedvetet och helt utan ill vilja så slog hon ner hela min skyddsmur där..
Skyddsmuren som jag byggt upp under 2 års tid..


Det var ju faktiskt så att jag 2 år innan hans bortgång hade en dröm...
Men jag tror inte det var en dröm, det trodde jag inte heller dagen efter den kommit till mig.


Jag befinner mig på väggen i min morfars sovrum..
Det är fint väder utanför.. solen skiner, det är runt midsommar, så vädret är som bäst.
Persiennerna är neddragna men vinklade så att man ser ut, och solen kommer in, detta för att morfar är dålig och ligger i sin säng.
In genom fönstret kommer min mormor som gick bort 6 år tidigare..
Hon är transparant och går rakt fram till sängen, som i min dröm står på ett helt annat sätt än vad den vid tillfället gör i verkligheten.
Hon sträcker ut sin hand mot morfr och säger med ett leende på läpparna:
"Kom nu Einar, det är din tur nu!"
Han tar hennes han och kärleken till henne lyser ur hans ögon..
De går tillsammans ut genom fönstret, hand i hand.

2 år senare alltså kommer jag upp till min morfar för att hälsa på.. läkarna säger nämligen att han blivit väldigt dålig..
Det är i början av sommaren, maj-juni någon gång.
Huvudet börjar snurra innan jag ens kommit in i hans sovrum där han ligger i sin säng..
Rummet är nu möblerat som i min dröm..
Helt och hållet!!

13 dagar efter midsommar ligger min morfar i sin säng och sover middag.
Det är varmt ute och solen skiner.
Min moster kokar kaffe i hans kök. Han vaknar aldrig igen. 

strax efter lunch samma dag, står jag på jobbet och pratar med min mamma i tele..
Vi pratar om det sista besöket hos morfar..
Jag säger till henne att jag inte ångrar att jag aldrig sa till morfar hur mycket jag älskar honom.

För hade jag sagt det, hade han vetat att jag visste att det snart var slut..
Jag tror inte han vill att jag skulle veta hur nära han kommit till trappan..
(Morfar vet att jag älskar honom, och det har han alltid vetat)
Jag sa också att jag inte trodde att jag skulle få se honom någonsin igen, trotts att jag skulle åka till Orsa igen i Augusti samma sommar.

Vi lägger på, och dagen fortsätter som vanligt... i ungefär 2 timmar till..
Sen ringer mamma igen..
Morfar hade somnat ungefär samtidigt som vårt förra samtal..
Hon frågade om hon skulle komma och hämta mig.
Jag svarade att jag skulle arbeta klart hela dagen som jag planerat, vi la på..
Jag började skaka i hela kroppen..
sprang in på första bästa tvättstuga.. låste in mig och bröt ihop..

Jag kunde faktiskt inte fatta att det var sant..
Jag hade ju vetat hela tiden, men det är en sak att tro.. att tro sig veta något, och att faktiskt uppleva det..

Fortfarande ångrar jag inte att jag inte sa till honom hur mycket han alltid kommer betyda för mig..
Han vet, och jag säger det till honom varje natt..

Varje natt tittar jag upp på stjärnorna och talar om för morbror Sune, mormor och morfar att de är saknade.
Att vi älskar dom!!
Att jag aldrig kommer glömma dom..
Och så länge jag lever, kommer ingen få glömma dom.. 

Vår stora son har haft lyckan att få träffa morfar, jag ska hålla det mötet vid liv i hans minne..
Så länge jag lever!


Jag är ju inte dum.. jag vet att han hade dåliga sidor även han.. Han var ju bara en människa.
Alla har sina sidor, bra som dåliga.
Och jag vet även att vissa hade svårt att komma överens med honom, han var väldigt principfast och väldigt stolt. Hade han bestämt sig för en åsikt så höll han sig till den.. du kunde ha flera
experter som sade emot honom.. men han hade rätt, de hade fel!! :)

Men det spelar ingen roll.. Han är den bäste!!
Och Gud hjälpe den saten som VÅGAR säga ett enda ont ord om honom,
speciellt i min närhet.
Bara de som verkligen älskade honom har rätten att säga något om honom som skulle kunna uppfattas som negativt i vissa öron.




FAAAAAAAAAAN
Varför ska det göra så ont?? Jag borde faktiskt bara släppa taget..
Han var gammal, han ville inte leva mer..
Han ville få komma hem till sin fru. Den han alltid Älskat mest av alla!
Deras kärlek var så vacker.
Den var så självklar, så genuin.

Jag borde faktiskt bara inse fakta och besöka den där graven..
Men det river inom mig bara jag tänker tanken på att gå upp för den där grusgången..
Minnet av hans kista som hissas ner i marken rullar förbi..

Han gav mig allt jag kunde önskat mig och mer.
Han fanns alltid där för mig, om jag så var ledsen, arg eller bara ville leka med My Little Pony.
Allt han gjorde för mig..

Skogen kommer alltid att locka mig.. för han visade mig den.
Visade mig djuren som lever där, visade vad träden heter.
Visade vad som är farligt och vad som är säkert. Vilka bär som man kunde äta, och vilka som inte skulle ätas.
Vilka blommor som finns där..

Berättade historier från sin egen ungdom, om mina mostrar och morbröders barndom. och även om mammas..
Berättade om sin rädsla för att bada, för att han sett sin bästa vän drunkna som 10 åring.
Berättade om hur det var att växa upp på 1920 talet.
Hur samhället såg ut..

Hur sverige agerade under första och andra världskriget..
Hur det var för honom i lumpen..
Allt!

                                                                                                     "Things my heart used to know"
                                                                                  / Once upon a December




Jag saknar honom.. jätte mycket verkligen!





En dag ska jag få krama honom igen.. en dag ska han få träffa Älskade C och mig igen.. då kan vi sitta tillsammans och spela 5-kort och dricka Pommac igen.


Men ännu dröjjer det..
Kan jag bo i hans hus med alla dessa känslor tror ni??
Kan jag gå på gården med alla minnen rusandes förbi, och försöka låtsas som inget inför mina pojkar.

Klarar jag att gå upp för grusgången och hälsa på honom där han befinner sig nu?
Brevid sin Älskade Fru.

Kan jag säga "Hej Då"?


Nej, inte ännu... jag kan inte släppa honom ännu.


Jag måste hålla kvar honom ett tag till.. Jag kan inte acceptera ännu..
På det sättet är jag fortfarande den där lilla 5-åringen som håller honom i handen vad vi än gör..
Han har alltid varit källan till trygghet.
Än behöver jag den där tryggheten ett tag.

Falsk trygghet... Ohja, det är det..
Men det är tryggt!
Han är stark, han vet allt.. Det finns inget i världen jag behöver vara rädd för så länge jag har min Morfar!!






Morfar, Jag är ledsen.. Men det gör fortfarande otroligt ont att minnas dig..
Kärlek gör ont.. och jag älskar dig så förbannat, så det kommer göra ont i flera år till..
Men en dag kommer jag och hälsar på din sten.



Jag lovar!






"you are somewhere else
I am still right here"
// J.R. Cash







En låt jag tycker passar till Morfar!

Glory To The Brave

Lyrics:

Snow is falling down on this glorious land
Colours fading, turning into white again
To fallen heroes angels sing, they cry their winter tears
Endless mourning days will turn to years

So this is goodbye, I take leave of you and
Spread your wings and you will fly away now, fly away
Now

Nothing on earth stays forever
But none of your deeds were in vain
Deep in our hearts you will live again
Youre gone to the home of the brave

Every solemn moment I will treasure inside
Even though its hard to understand
T hat a silent wind can blow the candle out
Taking everything leaving the pain far behind

You call out my name, but your voice is fading
Into the wind, embraced, youll fly away now, fly away
Now

Nothing on earth stays forever
But none of your deeds were in vain
Deep in our hearts you will live again
Youre gone to the home of the brave

My eyes are closed I feel youre faraway ( so close )
Far beyond that shining star
I know youll find what youve been fighting for
Far beyond that shining star

Down on bended knee I pray, bring courage to these souls
Makeem live forever in the heart of the bold
So I say farewell my friends, I hope well meet again
When time has come to fall from grace

So this is goodbye, I take leave of you and
Spread your wings and you will fly away now, fly away
Now

Nothing on earth stays forever
But none of your deeds were in vain
Deep in our hearts you will live again
Youre gone to the home of the brave

//Hammerfall