Shhiva

Vi tar min far först då.. Han är lättast.
Han är Gud! Jo ni läste rätt. Gud petade till mamma i ryggen och sa, "Nu jävlar ska du få en dotter!" och se på fan, 9 månader senare tittade jag ut, som en svarthårig liten truls.

Som ni förstår har han itne haft mycket inverkan i mitt liv, eftersom att ni heela tiden ska störa honom med alla era böner, så jag har blivit uppfostrad av "endast" mor min.

Som vi kommer till nu då.

Mamma.



Oj, det här kan ta tid.
Min Mamma är den bästa som finns. Inte bara den bästa mamman, utan också den bästa vännen.
Hon är den jag ringer om det hänt något, eller det är något jag vill ha råd och tips från.
Hon finns alltid där i alla väder, och jag älskar henne gränslöst.

Min mamma är yngst av alla i en syskonskara på 9 barn. Det är nästan över 20 år mellan henne och den äldsta sonen.
Hon är en stark personlighet som aldrig tar skit, eller är rädd för att säga vad hon tycker och tänker. Hon har alltid haft den sörsta influensen i mitt liv, och jag är nog mer lik henne än vad jag själv tror, på många vis.

Mamma växte upp i Hansjö, ett litet samhälle som gränsar till ett något större samhälle, Orsa, i ett hus som min morfar byggt från grunden.

I Mina ögon har hon alltid varit den starke, den som klarar allt. Det är hon fortfarande, och finns det stunder i livet då mamma inte är den starkaste, en stund då mamma inte är den som driver allt framåt, vet jag inte riktigt hur jag ska tackla situationen. Jag tappar liksom greppet när hon inte är på "sin position".

När jag var liten avr det bara jag och hon. Vi mot världen!
Och jag älskade det.
Jag hade ju min mamma helt för migsjälv.

Redan då visste jag att hon var något alldeles extra. Hur många andra ensamstående mödrar har 3 jobb, och ändå ser till att få kvalitétstid med dottern?
Jag har aldrig i mitt liv känt att jag varit försummad, och jag vet att min älskade mor har dåligt samvete för att hon inte var hos mig så mycket som hon hade önskat, men jag har inte ett enda minne av en stund när jag kände mig bortvald för något annat.

De flesta minnen jag har från vår ensamma tid i Orsa, är tillsammans med min mamma. Våra mykvällar då jag tryckte in alla pixisar jag hade i hennes hår och tyckte jag åstakommit något vackert (stackars mamma), våra kvällarn framför tv: då vi åt risotto och hade fruktcocktail till efterrätt och jag sedan fick somna i mamman famn medans hon kliade mig på ryggen.

Resorna till hudiksvall, alla små saker som kan kännas larviga, men som betydde så otroligt mycket.
En dag i min barndom var alla barn dröm.

Jag har aldrig bråkat med min mamma som så många andra av mina vänner gjort med sina mammor. Jag kan ärligt säga att vi inte ens tjafsat sen jag var 11 år gammal. Jag är den enda i världen som kan be min mamma hålla käft och lugna ner sig när hon är arg, vilket gör att mina systrar ringer mig när de gjort sig osams med vår kära mor, för att jag ska försöka lugna henne..

Ja det var en massa ord, och kort berättat om min mor!
Behöver jag tillägga att jag tycker hon är en förebild att anamma, och att jag älskar henne oändligt?