Shhiva

Satt för en stund sedan och kollade på "Det okända" och som de flesta av er vet så har jag upplevt
för mycket i mitt liv för att kunna förneka de andligas exsistens.

Iaf, ikväll handlade det om en tjej, och hon hade haft samma typ av kontakt till sin farfar som jag hade till min morfar.
Vilket fick mig att börja fundera och tänka mycket..
Jag har aldrig under dessa 3 år som han varit borta känt av hans närvaro..
Jag tror att det har att göra med min sorg.
Den är ju itne bearbetad det minsta ännu.. fortfarande har jag itne varit vid graven, och var gång jag pratar eller tänker på morfar så är tårarna på väg..
Kunde liksom inte ens berätta för Granne T för någon dag sedan hur mycket morfar betydde för mig, utan att jag kände att tårarna var på väg.
Jag kan verkligen itne släppa taget alls..
Ialla fall.. Jag har en teori.
Jag har ju känt mormors närvaro flera gånger, hon har visat sig för mina barn och jag har inte det minsta tvivel på att hon är här och ser efter oss, itne för att hon inte gått vidare, det har hon. Hon är i ljuset och har än en gång fått träffa sina föräldrar och sina syskon. Men hon kollar oss så allt är väl.. Hela släkten menar jag nu.

Menmorfar har jag aldrig känt, och honom stod jag närmare än någon annan.
Tror att bara för att jag inte kunnat släppa honom, och inte bearbetat sorgen så vågar han inte göra sig hörd på något vis.
Han håller sig undan för att skydda mig.
För skulle jag se eller känna av mormor skulle jag bli glad och lugn..
Men morfar.. jag skulle nog bryta ihop.

Jag kan alltså inte ens åka förbi det ålderdoms hemmet han bodde på utan att känna att tårarna kommer krypandes.
Det är så svårt att sätta ord på den kärlek jag känner för honom, och hur svårt det är för mig att släppa taget om honom..

Jag tror att jag måste ta mig till graven en dag för att verkligen acceptera att han är borta.. men samtidigt vill jag inte.. Har ni sett på film hur de sätter sig på knä framför en grav och bara skriker ut sorgen, ilskan och kärleken?
Så, kommer jag vara..
Att acceptera hans död kommer vara det svåraste jag gjort i mitt liv.
Det kommer bryta ner mig helt o hållet.

Han var min Gud, min Idol...
Jag såg upp till honom i allt han gjorde..
Från det att jag var så liten att jag inte ens kan minnas tillbaka har han alltid varit en huvudfigur i mitt liv och en av de som haft mest inflytande på mig och hur jag blivit som människa.

Innan han gick bort ville jag gifta mig med Älskade C och byta efternamn så vi hade samma..
Nu, skulle jag aldrig byta efternamn om jag så stod under pistolhot..
Mitt efternamn bär jag med stolthet.
Dels för att jag är stolt över min släkt, men mest för att det representerar morfar.
Han var ju en av de första i släkten att få det namnet, vi hade ju ett vanligt "sson" namn från början emn det ändrades när morfar och hans bröder blev kallade ut i "krig" de skulle ligga vid riksgränsen och vakta så att tyskarna inte tog sig in under andra världskriget.
Namnet vi bär är ju efter gården morfar är född på så han hette
**** Karl-Einar Persson, (****= gårdsnamnet)
Men prästen sa något om det och det byttes ut så gårdsnamnet blev vårt efternamn.

Vi har ju även ett bomärke, som användes på lokala kartor för att markera gården vi kom ifrån.
Det har jag funderingar på att tatuera in, men jag vet inte.
Morfar skulle aldrig gilla en tatuering även om det stod att han var den bästa i världen över hela min rygg.
Så jag vet inte alls.
Känns inte som om jag hedrar honom om jag skulle göra den tatueringen, och att hedra honom är ju tanken..

Jag vet att jag skrivit det förut, men jag måste älta och ventilera...

Min morfar är i mina ögon den bästa människan som finns.
Ingen kan säga något negativt om honom.
Men jag vet att det fanns sidor hos honom som inte var omtyckta hos alla andra.
Han var väldigt stolt och principfast, och han kom inte överens med alla.
Jag kan förstå varför vissa hade problem med honom.. Men samtidigt är han den bästa som finns.
Det kan man aldrig komma ifrån.

I mina ögon fanns ingen bättre.

Det gör fortfarande ont att åka till min morbror som tog över huset efter mormor o morfar.
Det enda jag ser när jag är där är minnesbilder av en tid som är borta som bara rusar förbi en efter en i ofattbar hastighet.
Jag har underbara minnen från varje liten vrå av det där huset och den gården.
Hur mofar berättade att de flyttade stallet, för det hade stått närmare granngården (som är morfars barnhem). Vart hästen hade stått.
Det gjorde mig nästan arg när jag såg att morbror köpt en ny traktor och ställt in på platsen där morfars blåa alltid stått.. Jag fattar ju att den gamla inte kan hålla i oändligheter.. Men jag tror det har med min sorg att göra..
Man får inte förändra för då blir det sant...
Då måste jag acceptera att han faktiskt inte finns kvar.

Jag kommer ihåg en av de första gångerna jag var med när de målade om huset, och morfar som var så höjdrädd satt ändå högst upp på en ställning och målade under och runt fönstret till det stora sovrummet på övervåningen.
Han skrattade åt oss, för vi skrattade åt honom och hans rädsla.
Han har ju liksom suttit i höga jakttorn så länge jag kan minnas o letat efter älg, och dessutom varit snickare och byggt 2 våningshus.. men när han skulle måla sitt eget då var han rädd. :)

Jag komemr ihåg hur han berättade om hästen de hade som itne ville trampa på min äldsta morbror som hade ramlat i potatislandet när de skulle ploga.
Jag minns när jag och min kusin J stod på potatiskullen och kastade ner stenar i ventilen så morfar fick dom i huvudet och kom ut skrattandes fast han hade hur ont som helst.. eller när han visade hur en potatis såg ut efter att råttorna varit på besök i potatis källaren..
Hur gott det alltid luktade när han svedjade backen.

Jag har såå offantligt många goda minnen som jag vet att jag alltid kommer ha kvar från honom.
Och om dessa kommer jag berätta för mina barn.
Min morfars minne ska inte dö med mig, han ska leva vidare genom historier han delade med sig till mig, genom kort och vackra minnen.
Men det gör ändå ont att veta att dessa minnen och korten är det enda som finns kvar av honom.
Jag vill ha honom kvar.. fysiskt!
Jag vill kunna sitta brevid honom i hans fotölj när han berättar mer om sitt liv och sina erfarenheter av allt han varit med om.

Jag saknar min mormor också. lika mycket. men inte lika intensivt..
För hon var mormor.
Den bästa som funnits, även hon med alla dessa minnen och berättelser om sitt liv som fått mig sitta som ett ljus och lyssnat fashinerat.
Men morfar var allt!
Inte bara en morfar. Han var min fadersfigur, min bästa vän min lärare.
Det är verklgein så svårt att sätta ord på allt jag känner för honom.

Han är en anledning till att jag aldrig skulle våga mig till ett medium..
Tänk om de drog upp något om honom.. jag hade ju bara fallit i bitar.


Nä, nu ska jag kolla på tv med Älskade C och försöka att inte tänka så mycket på morfar, för då slutar det med att jag gråter mig till sömns.

God Natt alla därute!
Ta hand om varandra!

Morfar, Jag älskar dig och saknar dig så förbannat jävla mycket.
Det skulle göra dig illa i hjärtat om du såg hur mycket jag saknar dig, och hur dåligt jag tagit din bortgång.
Hälsa mormor och morbror S och ge dom en bamsekram från mig...
Hittar du Bamse där uppe så tala om för honom att jag tänker på honom med ofta.
Ingen hund i världen kan ta hans plats i hjärtat!



Må Väl!